Jag försöker sluta att ha dåligt samvete. Det är inte helt lätt att vara centrum i livet för en människa som är så liten att ord inte ens betyder något än. Den som anser att det är enkelt har troligen inte varit en nyfödd människas trygghet tillräckligt länge. Ibland är det tröstlöst, svårkommunicerat och tinnitusframkallande. Ibland ren kärlek. Ofta får det mig att vilja göra något fint. För att världen borde vara fin när så fina varelser ska leva där. För att vem som helst kunde varit mitt barn. Men ibland vill man bara ligga ner i total tystnad eller gå någonstans utan att lyssna efter ljud som tyder på att personen inne i sjalen/vagnen har vaknat och behöver min omedelbara uppmärksamhet, oavsett vad jag höll på med tre sekunder tidigare.
Ibland ifrågasätter man sin lämplighet som förälder. Speciellt som tvåbarnsförälder. Speciellt som kaosförälder. Ibland undrar man om det är rättvist för barnen att de ska leva med två kaosföräldrar, men tänker samtidigt att ”är det Inte det ena så är det det andra”. Vi tar inte droger, vi är inte ett dugg våldsamma och vi älskar dem villkorslöst. Men tvivlet om den egna lämplighet finns där likväl, och kanske är det tur, rentav ett sundhetstecken?
Nu ska jag lägga ifrån mig min mobil och fortsätta ligga här i sängen med öronproppar i, en kudde över huvudet och tre lager tecken och filtar. För ibland är det svårt att förstå att man faktiskt FÅR vila nu. Att jag kan släppa kaoset i mun hjärna fritt en stund istället för att hålla emot.
Tankar är så mycket mindre klaustrofobiska när man får tänka dem till slutet utan avbrott.
